Jag måste bara säga någonting om Sonia Hedstrands senaste text om Anders Petersens utställning på Hasselblad Center. Det är en hysteriskt rolig text, och det är känsligt sånt här, när man mer eller mindre känner till alla inblandade. Det är människor med roller i vårt väldigt lilla fotografiska Sverige, folk vi respekterar, tar avstamp ifrån, spjärnar emot eller på något sätt är beroende av.
Hedstrands text hade inte behövt skrivas för en sisådär tio år sedan (här har jag säkert fel). Sanningen är den att i en del av fotovärlden, den del jag kommer ifrån, länge rått konsensus kring detta att den närgångna och lättklädda fotografin är sexistisk och lite korkad. Sanningsanspråk är naiva och känslor ska inte blandas in om man inte kan se dem som begrepp eller fenomen i en särskild kontext. Men denna typ av fotografi (och här talar jag som både fotograf, pedagog och människa) är inte dålig för det. Man kan till och med säga att det är hela poängen. För lika mycket som den akademiska fotografin tydligt tog avstånd från pungbaserad konst omfamnar de unga fotograferna idag ett bildspråk där hjärta tar större plats än hjärna. Det är lite fint kan jag jag tycka (romantiken är tillbaka!). Det blev lite väl tråkigt där ett tag när alla bara snurrade in sig i svårbegripliga koncept som fotograferna inte ens förstod själva. Fint då att många unga idag har förstånd att uppskatta de något mer abstrakta kvalitéerna i fotografi. Så som vi ser den bland annat hos fotografer som Anders Petersen.
Samtidigt har Hedstrand rätt. Men det förvånar mig att hon kände behovet av att skriva den. Det är förövrigt inte en särskilt negativ recension i bemärkelsen recension, den struntar ju i själva utställningen och lägger istället fram en egen idé om vad som borde göras istället. Slakten består snarare av det faktum att hon förbiser hela utställningen och knappt anser den värd att recenseras, vilket den är.
Problemet är (inte snarare, utan samtidigt) att fotografer som Anders Petersen inte längre blir recenserade i egentlig bemärkelse. Petersen behandlas som den nestor (han är) inom Svensk fotografi och texterna handlar snarare om hans betydelse i den svenska fotohistorien. Det vore kanske på sin plats, någon gång, att recensera honom i egentlig bemärkelse. Inte hylla, eller såga, utan bara ge honom en rimlig recension.
Jag tycker dock att alla fyller sina roller här precis som det är tänkt. Hedstrand har de senaste åren blivit konstnärernas favoritskribent, inte minst min egen, på grund av sina arga och kompromisslösa texter där hon gör upp med den konstvärld vi alla lurades att vi kunde bli en del av, bara vi jobbade tillräckligt hårt. Det är texter som varit oerhört viktiga för många av oss som kämpar (eller gett upp). Men Hasselblad Center gör också sitt jobb med när de passar på att uppmärksamma en stor svensk fotograf som oavsett vad många tycker har gjort sina avtryck i den svenska fotografin (inte minst hos mig själv). Så har Hasselblad censurerat utställningen så som det antyds i texten? Moderniserat den för att undvika ramaskri? Det har jag själv ingen aning om och jag har inte för avsikt att fråga utställningens curatorer om det heller. Det här är inte den typen av text. Man kan tänka sig att det i sådana fall var nödvändigt, inte av feghet eller brist på kvalité, utan helt enkelt för att man vill att publiken ska fokusera på rätt saker. Bra kommunikation helt enkelt. Sen att det finns två curatorer, där den ena för fotografens talan och den andra arrangörens låter när jag tänker efter som en utmärkt lösning för oss fotografer. Det blir som säljare och köpare med egna mäklare i fastighetsaffärer. Så denna idé ska jag stjäla, får jag någonsin ställa ut igen tar jag med mig en Anticurator som rättar till allt och ser till att jag får bästa platsen i grupputställningen.
Däremot så har jag ett par invändningar mot den hånskrattande mobb som gärna följer på den här typen av texter, och vad den kan innebära för unga fotografer som brinner för att göra fotografi.
Vi ser ofta, av goda skäl, konst lyftas upp och paketeras till utställning med motivet att konstnärerna och dess tematik tillhört den skara som dolts, förtrycks och förbjudits i konstvärlden fram till våra mer upplysta tider. Det är bra så. Människor av alla kön och etniciteter har alltid gjort konst utifrån egna blickar och kulturella referenser. Det är bra att den konsten får synas idag, och till och med rätt åt alla andra att den ibland blir överrepresenterad eller visad på bekostnad av vit gubbkonst. Det är någon annans tur nu och jag ser inget problem i det. Moralismen däremot, ser jag ett problem med. Moralism hör inte hemma i konsten eftersom att den begränsar sina utövare på samma sätt som kommersiella förväntningar kan stagnera ett konstnärskap. Tvärt om måste konsten, även den på Hasselblad center, få komma ur lust och mörker. Fotografen är nämligen inte sina bilder, de är någonting annat. Som fotograf drivs man in i sina bilder av intresse för fenomen och människor, och man skildrar dem på det sätt som hjärnan och ögonen behagar. Är vi alla goda som människor? Svaret är nej. Förmodligen är ingen av oss särskild god. Detta blir ett problem, för ska vi dölja vårt mörker när vi skapar gör vi inte konst längre, kanske gör vi design, men hela poängen är att låta skiten ta plats, trots att vi framstår i dålig dager.
Så när vi diskuterar huruvida Petersen, eller någon annan för den delen, har kommit nära, så ska vi inte bara titta på bilderna och fråga oss om han har kommit nära sina motiv, frågan är istället, har fotografen kommit nära sig själv?
Simon. Jag älskar denna text!
Så oerhört tankvärd och viktig text!
Tack för fin text Simon.
Så viktigt att kritisera moral inom konst. Såg en tråd från Norge om Sonias recension. De konstaterade att det var väldigt svenskt.
Fint skrivet Simon.
Tack för en mycket välformulerad text Simon.
Bra reflekterande.
Problemet är att Anders så länge jag fotograferat setts som en norm av vad som är bra fotografi, som vi andra jämförts med. Det är viktigt att tänka och se att det finns andra perspektiv och andra röster.
Jag förstår den här invändningen. Men jag tror det som förvånade mig själv är att det aldrig varit så under de år jag ägnat mig som fotografi. När jag började studera för snart 20 år sedan fick man inte nämna någon av gubbarna för sina lärare eftersom att “de hade haft sin tid”. På Högskolan för fotografi (nu mera HDK-Valand) kan jag inte heller erinra mig lärarna nämna någon av gubbarna som bra förebilder för en fotograf. Jag har förstått att det inte varit så på alla skolor och att vissa institutioner dessutom drogs med en problematisk och inte så professionell kultur längre än andra, men den fotografiska rörelse jag själv blev en del av var ju snarare en motkultur mot den här fotografin som ville komma närmare “sanningen”. Och även om det inte är vad som borde ligga i fokus i den här diskussionen (jag tycker blicken och bildflödet är viktig att diskutera) så reagerar jag på de lite väl breda penseldragen. Den kurs jag själv är ansvarig för bildades till exempel som en konstnärlig kurs för fotografer (dvs inte en fotokurs) och var en del att den postmoderna rörelsen inom fotografin (dessutom den första på förberedande nivå). Så det gör att jag blir lite konfunderad när Gamleby förväntas ta tydligt avstånd från hela den här genren. Idag är vi något mindre enögda i den här frågan och tar in alla slags fotografer som gästlärare, och jag förväntar mig att mina studenter har förmågan att förhålla sig kritiskt till dem, vilket är en del av utbildningen.
Med det sagt, jag tror det finns en hel del att reda ut här och har en känsla att det kommer fler inlägg i den här debatten ganska snart.
Det finns andra perspektiv och andra röster att uppmärksamma. Helt rätt.En kompletterande invändning är att det också handlar om vart man själv vänder sin blick,vad man väljer att se. Alla är väl delaktiga i vad som är/skapar en norm i ett ganska litet “fotografiskt landskap” i Sverige. Varför har de som nu talar så högt om Petersen inte höjt sina stämmor tidigare? Och att tala om att det finns EN norm har inte med verkligheten att göra. Tvärtom. Det finns och har funnits flera “normer” under Petersen aktiva tid. Postmodernism. Kändisfixering a la Fotografiska. Genomtråkiga fotografiska konstnärsskap som sysslat med s.k undersökande. Och sist men inte minst galleristerna med sitt estetiserande kring fotografin kopplat till gillande media. Så det finns många som påverkar den svenska fotografin. Att bara tala om vissa utbildningar och institutioner som normskapande är ett för snävt sätt att se på den sk verkligheten.
Fin text!
Hej, jag borde kanske inte kommentera för jag känner att den här diskussionen som följde på SH recension var mycket märklig. Jag tyckte däremot att den här texten var strålande och precis som du säger så var ju vissa fotografer lätt bannlysta på vad jag kallar Fotohögskolan. Okej, var sak har sin tid, jag har haft säkert hundra workshops och varit gästlärare sedan 1977 ca, och jag har för det första aldrig hört någon säga att det ska plåtas naket, att det ska knullas runt osv, det sprids någon märklig uppfattning om att de manliga fotolärarna var en hög svin. Jag vet en massa kvinnliga elever som älskade sina manliga fotolärare ännu idag. Ja, Anders var en norm, han är ju inte det längre eftersom det inte finns några normer längre, men kanske har hans enorma produktion med den saken att göra. Han har ju gjort böcker non stop, haft workshop över hela världen non stop, det blir svårt att negligera en sådan enormt aktiv och skicklig fotograf. Det finns saker att diskutera, men personligen måste jag säga att jag kände mest sorg över den här tunnan skit som hälldes ut över oss äldre, manliga fotografer. Vi blev på något vis alla dragna över samma kam. Nog om det. Tack för en strålande text.
Den efterföljande diskussionen saknar sans tyvärr. Det blir ingen seriös diskussion och knappt någon vågar uttala sig.
Word!
Fin text! Och bra att påpeka skillnaden mellan vad som ställs ut (blir utställning) och vad som lärs ut och hur, dvs pedagogik/kultur. Men kanske viktigast av allt: tonläget i samtalet. Tack
En väldigt fin,balanserad och tänkvärd text Simon. Hoppas att tonläget är satt för en eventuell fortsatt diskussion
Tack Simon
Mkt bra text. Viktigt att prata om moral i konsten.
”My favourite photographers are Swedish. I really believe in the heritage that came from Christer Strömholm, which his student Anders Petersen continued on and what Petersen’s student JH Engström is working with now. All three of them have a special sensitivity that they’re not afraid to show. ”
Nan Goldin, intervju med Nina Strand, Objektiv press, 2020