Author: Simon Mlangeni-Berg

Konst från kolonierna

Ibland händer det att konst finns där den inte ska vara, oftast i en samling. Ofta är denna samling i väst medan konsten kommer från ett annat land, en annan världsdel. Nån gammal koloni gärna.

Sen uppstår frågan om konsten inte ska lämnas tillbaka? Maskerna, figurerna eller fotografierna. Ofta vill man undvika detta, argumenten brukar vara två. Den första att ursprungsfrågan måste säkerställas innan man kan returnera något, det andra att mottagarlandet saknar resurser och kompetens för att ta hand om objekten i fråga. Det finns dock ett par andra argument som är minst lika viktiga.

Det första är att det inte spelar någon roll vad som händer med objekten efteråt. De kan säljas, förstöras eller förskingras. Man bör ändå skicka tillbaka allt. Det andra skälet är att kompetens och resurser kan man bidra med. Det finns en anledning till att de saknas ibland, men man kan hjälpa till, se till att saker ställs till rätta.

…

Några dagar efter att jag skrivit ovanstående text får jag ett pressmeddelande om en fotograf jag tycker väldigt mycket om, Ernest Cole. Det är Hasselbladsstiftelsen, som efter många år bestämt sig för att ge alla sina Cole-verk till den Sydafrikanska stiftelse som nu bär fotografens namn.

Han befann sig, om jag minns rätt, på 70-talet i Sverige. I likhet med många andra Sydafrikaner i exil. Jag hittade en gång en fin artikel om honom i en av alla magasin jag klippte sönder till mina kollage, men den artikeln förstörde jag inte, även om jag förstås har tappat bort den.

Cole ställer under denna tid ut i Sverige, och kvar efter att han lämnat landet (och snart jordelivet) finns massor av fotografier. Fotografier som så småningom lämnades in till Hasselbladsstiftelsen, en av få institutioner som nog både kunde och ville ta hand om materialet. Ingen fara på taket då, alla var nog glada över detta, men sedan dess har det i Sydafrika startats en stiftelse, som tar hand om Coles material, och som av förklarliga skäl känner sig som rättmätiga ägare av dessa bilder.

Det har alltid gjort lite ont i mig att veta att ett av mina favoritländer, Sydafrika, och en av mina favoritinstitutioner, Hasselbladsstiftelsen, haft en liten tvist kring vad man ska göra av alla dessa bilder som av en ren tillfällighet råkade hamna i stiftelsens knä en gång i tiden. Man kan tänka sig att de varit lite oroliga för vad som kommer hända med bilderna i framtiden. Kommer de säljas, ställas ut eller bara förvaras i arkiv inför framtiden? Jag har ingen insyn, och har inte frågat någon innan jag skriver det här, men det spelar som sagt inte särskilt stor roll i sådana här fall. Det är svårt att komma ur det med äran i behåll. Så det är fint att bilderna kan komma tillbaka och hamna på rätt kontinent, och rätt land, så att de finns tillgängliga för alla Sydafrikaner som vill ha tillgång till sitt eget kulturarv. Förhoppningsvis finns det resurser för att ta hand om materialet på ett bra sätt, men saknas det, så hoppas jag att vi som land, och våra institutioner, kan bidra ekonomiskt till att säkerställa det.

Trauma & leda

Trauma och leda. Två begrepp som befinner sig långt ifrån varandra, men samtidigt inte. Det rimliga vore väl att säga att varje bild bär spår av trauma när den är bra. Den kapslar in en händelse för stor att förstå och expanderar och förstärker den tills den har etsats sig in i betraktarens minne. Bildens till synes enkla yta döljer ett avgrundsdjup.

En fotograf är också en uttråkad varelse, som försöker göra något kul av den trista verkligheten, skaka fram essensen i den. Vrida surrealismen ur disktrasan så att säga. Det är nog därför det heter diskbänkssurrealism.

Traumat ser jag ofta som en direkt orsak, anstiftaren, till att ett konstverk blir till. Ledan är rummet, det ocean av tid en konstnärs måste hitta för att skapa. Sorg, ilska och utmattning leder gärna till ett behov av detta rum där vi är fria att skapa, och jag tycker mig skönja en särskild sorts konst som blir till i detta mellanrum. Det hör förstås till saken att jag själv ser mig verka i den traditionen (eller tekniken eller vad man nu ska kalla den?). Men vi talar alltså inte om skaparglädje, dokumentationsglädje eller aktivitetsglädje (eller vad vi nu ska kalla det när man springer med benen). Det är passiviteten, den formlösa tiden och tomheten vi utnyttjar och utgår från här, för att låta våra sorger och besvär få uppstå på den tomma ytan, det blanka papperet, den vita duken, osv. Det är så man önskar man va pianist.

Vadå trauma, det finns väl olika sorters trauma?

Jag tänker ofta på en serieruta av Jan Stenmark där en besviken festdeltagare håller upp en lp med flamingokvartetten och säger “Vadå ingen feeling, det finns väl olika sorters feeling?”. På samma sätt måste vi förstås särskilja på förlamande trauman, grunden till posttraumatiskt stress och definierande händelser. Dessa definierande händelser har en förmåga att påverka konstnärer rakt genom hela karriären.

Ewa Stackelberg skriver om slump och sökande i förordet till sin bok Berättelse för levande, en samling fotogram som utgår från de artefakter, rester och objekt som blev kvar efter sin makes död. Hon betonar det fysiska, spåren, lukten och det taktila när hon beskriver hur tillhörigheterna “doftade fukt och tropisk förmultning”. Sedan gör hon det som faller sig naturligt för konstnären: “För att försöka hantera min desperation tog jag de trasiga kameradelarna och gjorde en bild” .

Att se långsamt är att se bättre.

Att ge upp är en metod.

“ligger uppgivenhet och rening nära varandra i hjärtat?” frågar sig Stackelberg. Ja, det är nog nog där det börjar.

Ur detta vakuum uppstår fotogram. Utan kamera men också, utan idé. Formlöst följande av det som händerna skapar. Tröst i apparaten, formerna, ljuset och återigen spåren, avtrycken. Det fotografiska avtrycket. Likt tonåringen som ristar in sitt namn i betongkuren i väntan på bussen. Likt hen som tålmodigt eldar ett hål i bussätets rygg utan att starta en brand. Man skapar någonting vackert, men vad har man inte riktigt kontroll över. Men det blir ett avtryckt, ett bevis på att man är där, och världen finns kvar.

Efteråt är det för sent. Då finns bara minnet. Omstruktureringen av det som var. En ny definition. Jan Håfström skriver om det definierande ögonblicket i förordet till Hans Cognes bok Requiem. Sorgen hos barnet som står ensam framför den döda fågelungen. Requiem är full av fågelungar, kryp och andra smådjur. Fotografen leker gud men med lins istället för förstoringsglas och låter samtidigt ljuset gå åt andra hållet.

Cogne själv delar inte med sig av några berättelser i sin egen bok. Men det är svensk sommar, psalmer och isärplockade insekter. Fåglar som mött sitt öde i blänkande dassfönster och svampar, snörstumpar och sadeln från en gammal cykel. Att fotografera är att återse det man inte kan förstå. En möjlighet att definiera om ett ögonblick, ett minne, en känsla som har attackerat en. Kameran ger absolut kontroll.

Håfström skriver om hur “barnets sorg levs ut och göms undan på andra villkor än de vuxnas”. Barn är mer ensamma i sina upplevelser. Otmar Thormann skriver om dessa heliga rum, där barn får stå ensamma med sina känslor, vars fulla kraft inte når dem förrän i vuxen ålder. Han skriver detta boken med det passande namnet Ursprung, en bok där han försöker sammanfatta sin livsverk och sina tankar om fotografi som copingstrategi. Thormann själv, använde sin ateljé som ett tomt rum där han med objekten som av slump befann sig där skapade förvirrande stilleben han inte alls förstod. Men långsamt och med tiden föll mycket på plats för honom, och han börjar koppla sina egna bilder, som Formfigur 43 med degfyllda strumpbyxor till sin farfaders benprotes som brukade sticka fram under sängen där han sov. En annan gång står han svarslös när hans fru vill veta var hans intresse för skor kommer från, för att senare inse att hans mors arbete i skoaffär så klart var viktig. Mest drabbande är den bild som för samman hans föräldragenerations stora trauma, det andra världskriget och förintelsen, med just dessa minnen av damskor. I en serie bilder ser vi dessa skor, i drivor, högar eller utplacerade som efter en bomb på ett öde golv, spöklikt de högar av tillhörigheter som med sådan nit sorterades och noterades av administratörerna i koncentrationslägrena.

Vad som är gemensamt för dessa fotografer är att de har använt sig av ledan som metod. Det planlösa sökandet i ateljén som strategi för att frammana och definiera det definierande (traumatiska) ögonblicket.

Om att var dum

En skillnad mellan folkbildningen och akademin är att den upplevda och erfarna, ibland kallad tysta, kunskapen tillåts ta större plats än den teoretiska, så som den gör på akademin. 

Fotografiet har länge varit i en situation där den akademiserats (nu låter det som ett skällsord, men egentligen har jag ingen åsikt), men har på senare tid gått in i en fas där man återigen kan skönja en dragning till fotografiets magiska egenskaper. Man kan se det överallt, men trender som dessa blir förstås tydliga inom utbildningarna där svängningarna är kraftigare, precis som de är inom andra områden som mode eller politik. Inom fotografi kan man helt enkelt se att det romantiska, intuitivt och känslomässiga har börjat ta större plats.

Men det sker inte i ett vakuum, inte heller som en motrörelse mot den akademiska konsten, utan som en maskros i asfalten, som förstått sin vikt och sitt värde i den öken som omger den.

Som akademiker tycker jag att vi ska vara lite ödmjuka inför det faktum att vi på ett sätt är något av analfabeter när det kommer till att behärska konstens direkta och känslomässiga dimensioner (om den ens går att behärska). Ofta lär vi oss abstrahera och teoretisera bort den, ja, rent av avfärda den, för att sedan långsamt hitta tillbaka till den efter att vi avslutat våra akademiska karriärer (om vi någonsin gör det). Åtminstone var det min egen utveckling, och jag tycker mig se den hos många av mina kollegor. Inte minst i det löpande ateljéarbetet där yrkesverksamma konstnärer gärna letar bland nya uttryck jakten på det naiva. Det är helt enkelt befriande att vara dåligt på något och man är helt enkelt smartare när man är dum.

Att känna sig dum inför världen är att erkänna sig besegrad och tagen av livets mysterier. Så det finns alltså goda skäl att vara just dum när man ser sig omkring.

Debatten fortsätter

När jag skrev min text med kommentarer och tankar kring Sonia Hedstrands recension hade jag ingen aning om vilken roll den skulle spela i den infekterade debatten som följde. Tur var väl det, jag tvivlar på att jag skrivit den alls om jag kunnat se in i framtiden. Men jag har ingen lust att skriva ännu en text för att förtydliga eller utveckla min ställning i dessa frågor, istället är min plan att bara långsamt långsamt backa ut ur det här rummet och försöka sänka mitt blodtryck till en nivå som ger mig åtminstone en teoretisk chans att nå pensionsålder.

Tur då att alla inte är som jag. Göran Segeholm har skrivit en utmärkt text (”Kukgate” — Hur misstänksam ska man vara?) som tar upp det jag reagerade på, men inte alls diskuterade, i min egen text. Till skillnad från mig är Segeholm dessutom både metodisk och eftertänksam. En bra egenskap när man talar om sånt här.

För den som legat under en sten vill jag också hänvisa till originaltexten av Hedstrand som ligger här: Farväl till övergreppsestetiken.

Antagningsstatistik för konstnärliga högskolor i Sverige (2023)

Jag finner det lite spännande ibland att kolla upp antagningsstatistiken för konsthögskolorna i landet. Man kan dra ett par slutsatser kring detta. Den första är att det är svårt, oavsett färdigheter, att bli antagen till någon av dessa skolor. Den andra är att folk inte verkar gilla vare sig fotografi eller Norrland.

Malmö KonsthögskolaSökandeAntagna
Bachelor – Fri konst71214
Master – Fri konst18117
KonstfackSökandeAntagna
Bachelor – Fri konst69215
Master – Fri konst19516
Kul detalj är att Konstfack enligt UHR angav 570 reserver till BA 2023.
HDK-ValandSökandeAntagna
Bachelor – Fotografi15018
Master – Fotografi10312
Bachelor – Fri konst50016
Master – Fri konst10516
Kungl. KonsthögskolanSökandeAntagna
Femåriga programmet – Fri konst74521
Master – Fri konst2968
Umeå KonsthögskolaSökandeAntagna
Bachelor – Fri konst31418
Master – Fri konst7111

Källa: Universitets- och högskolerådet

Ni måste låna böcker på biblioteken

Ni måste låna fler fotoböcker på biblioteken. Problemet är att det inte finns någon lösning smidig för det. Fotoböcker är ofta tunga och de flesta människor glider in på ett bibliotek för att bläddra förstrött i fotobokshyllan, välja ut ett par och sedan gå och sätta sig i en fåtölj. Men var är fåtöljen? Och hur registreras detta i statistiken över hur stort intresset för fotoböcker egentligen är? Svar är att det fungerar inte alls. Tvärt om tror många bibliotek (tror kanske inte, men deras statistik säger) att fotoböcker väcker väldigt blygsamt intresse hos besökarna.

Svaret på detta måste vara att vi antingen börjar låna böcker även om de aldrig lämnar biblioteket. Vi hittar vad vi vill läsa, men innan vi sätter oss ned så går vi ned till apparaten eller kassan och registrerar dem som lån, så att det faktiskt ingår i den statistik som biblioteken sedermera använder för att bestämma vilka böcker man behåller efter några år. Det andra alternativet är att man istället för direkt statistik undersöker hur många av bibliotekets besökare som söker sig till fotobokshyllan, och hur många böcker de vanligen sätter sig och bläddrar i, för att sedan applicera detta enligt schablon som man för in i statistiken. För fotoböckerna väcker intresse, men de konsumeras inte på samma vis som andra böcker, och systemen vi använder för att mäta publikens intresse måste anpassas för det.

En sak Författarsektionen hos Svenska fotografers förbund har gjort för att förbättra fotobokens position på biblioteken är att starta ett stipendium för blivande bibliotekarier och arkivarier som intresserar sig för fotoboken och dess roll på biblioteken och katalogiseringen. Först ut att motta detta är Felicia Andersson, vars Masteruppsats fokuserar just på svårigheterna (och möjligheterna) med kategoriseringar av udda verk. I en intervju på förbundets hemsida tar hon också upp svårigheterna som uppstår när böcker läses men aldrig registreras.

 Jag lånar sällan hem konst- och fotoböcker, dels då de kan väga rätt mycket, dels för att det ibland är tillräckligt att titta och läsa på plats, lite som en utställning light. Om många gör så, blir bibliotekens statistik missvisande om den baseras på uppgifter om cirkulation av ett visst exemplar, vilken den ofta gör. Jag borde börja låna material som jag tänker läsa på plats, för statistikens skull. Den är ofta underlag för viktiga beslut om resurser.

Vi måste alltså verka för en förändring på detta om vi även fortsättningsvis vill ta del av den biblioteksersättning som böckerna ger upphov till, och inte minst för att vi inte vill se våra böcker rensas ut från bokhyllorna. Exakt hur den förändringen skulle se ut vet jag inte, men den är tydligt att den behövs.

Hela intervjun med Felicia Andersson kan du läsa på Svenska fotografers förbunds hemsida här:

Hej Felicia Andersson! Mottagare av Fotoförfattarnas Uppsatsstipendium

Etik i konstutbildningen

Vad är egentligen lärarens roll i den konstnärliga utbildningen när det kommer till att fostra medvetna och moraliska konstutövare? Det är en fråga jag på grund av orsaker blivit satt att fundera på de senaste dagarna.

Frågan är inte lika enkel som den verkar till en början. Främst då konstutbildningen inte främst handlar om att utbilda studenter i vanlig bemärkelse. Inte heller handlar det ens nödvändigtvis främst om att skapa politiskt och socialt medvetna varelser även om detta förstås är en viktig del av all utbildning. Men konstutbildningen handlar först och främst om någonting annat, om att coacha och handleda konstnärliga utövare och öka deras medvetenhet om sig själva och sina egna konstnärliga processer. Ju längre tiden går desto viktigare blir det förstås att göra eleven uppmärksam på de sociala strukturer och kulturella konstruktioner som påverkar elevens val och får hen att förhålla sig till sin omvärld på det sättet hen gör. Men vad som är än viktigare är att ge eleven eller studenten frihet, frihet att ta sig själv på allvar och våga tro på sina egna nyckfulla intressen och begär. Denna del, som för en konstnärlig handledare handlar om att vaska fram elevens “egentliga” intentioner och begär kan bli kraftigt hämmad om den simultant blir utsatt för ständiga pålagor om hur eleven kan göra detta fel.

Allmän undervisning i etiska frågor och fotografi måste därför göras på ett sätt som inte hämmar kreativiteten. Och sanningen, om än inte vacker, är att konstnärer inte är mycket annat än helt vanliga människor, som ibland har både bristande moral och dunkla intentioner . Den inkorrekta tanken kan också vara en sann tanke, och det måste inte bara finnas plats för denna i konsten, det är min åsikt att om den har någon plats så är det just inom det konstnärliga. Litteratur, konst och musik har alltid handlat om de svåraste frågorna och det är lönlöst och sällan konstruktivt att ge sig in dessa processerna om man redan sitter med ett färdigt svar. Konsten handlar om att lära sig något och att utvecklas längs vägen, tillsamman med verket. Om slutprodukten stämmer överens med den ursprungliga intentionen är det troligtvis inte särskilt bra konst. Propaganda kanske, men inte konst.

Startar en blogg

Jag har bestämt mig för att starta den här bloggen för att jag ibland är intresserad av att skriva. Skrivandet är ett sätt att klargöra saker för mig själv och en god metod för att sammanställa och förstå olika typer av information som jag behöver för mig själv eller mitt jobb på olika sätt. Så då kan jag lika gärna skriva det här, inte för att läsandet är så viktigt i sig, publiken alltså, utan för att texten aldrig blir klar (eller ens skriven) om jag inte lägger den på ett publikt forum.

Däremot så är jag, ska sägas, inte särskilt intresserad av att debattera. Det känner jag nu, när debatter pågår. Jag får hjärtklappning av sociala medier när hela flödet fylls av förorättade människor som strider för sin sak. Det finns ett väldigt litet intresse att förstå varandra på Facebook, har jag märkt.

Men, så även om jag inte gillar att debattera på internet (debatter handlar om att vinna), så är jag väldigt intresserad av att diskutera, formulera och fundera kring saker tillsammans med andra. Så då kan jag göra det här tänker jag. Är man tillräckligt intresserad (det är man inte) av min åsikt kan man skriva in adressen i sökrutan. Så slipper jag vara min åsikt, vilket jag inte är…

Dock har jag lyckas ta bort kommentarorsfunktionen på den här sidan. Så får återställa den på något vis…

Vem vinner Hasselbladspriset?

Idag vill jag skriva någonting om vem som vinner Hasselbladspriset. Publicerar jag texten sent nog kommer jag dessutom ha fel och se dum ut betydligt längre tid än vad texten verkar intelligent och påläst. Men det är inte det som är poängen här, snarare att resonera kring priser som detta och hur man kan bedöma vem som egentligen är kvalificerad när det kommer till att utse en vinnare.

Som alltid med priser kommer dem med en historia. Det börjar någonstans, i detta fall Sverige, och den egna historien, prisets geografiska plats och den kulturen omkring har störst inverkan. Vi pratar om Sverige (som förövrigt är överrepresenterade i priset), vi pratar om västvärlden (som är än mer överrepresenterade) och vi pratar om män (som upptar 3/4 av vinnarna). Priser med denna historia kan sedan inte hålla sig till att fortsätta dela ut pris efter förtjänst och avtryck i den egna fotohistorien då det är uppenbart att man måste börja kompensera för sina brister, vilket jag tror och hoppas att vi kommer få se mer av i framtiden. För det finns betydligt fler fotografer där ute i världen än dem som blivit uppmärksammade och framgångsrika här i väst.

I början av Hasselbladspriset historia går priset vinnare som få människor kan orda så mycket om, åtminstone här i Sverige. Priset går till Lennart Nilsson (SWE), Ansel Adams (USA), Henri Cartier-Bresson (FRA), Manuel Álvarez Bravo (MEX) och Irving Penn (USA) mellan 1980-1985. Tongivande fotografer som dessutom förnyat fotografin genom så väl tekniskt som estetiskt, men också genom sättet vi skildrar andra människor på.

Priset fortsätter gå till fotografer som Ernst Haas (AUT), Hiroshi Hamaya (JAP), Edouard Boubat (FRA), Sebastião Salgado (BRA/FRA), William Klein (USA/FRA), Richard Avedon (USA), Josef Koudelka (CSK) och Sune Jonsson (SWE). Alla förtjänta av priset, men dock tydlig övervikt på länder med stort inflytande i vårt fotografiska universum. Det tar ända till 1994 (14 år efter prisets instiftande) som det för första gången går till en kvinna, och det är Susan Meiselas (en amerikan) som får priset.

Sen blir det Tyskland 1995 genom Robert Robert Häusser (GER) vilket följs av Robert Frank (USA), Christer Strömholm (SWE) och William Eggleston (USA). Sen börjar börjar en ny typ av fotografi komma krypande in i priset och först ut i den mer konceptuella eran är Cindy Sherman (USA) som 1999 får priset. Därefter Boris Mikhailov (UKR), Hiroshi Sugimoto (JAP) och Jeff Wall (USA). Det blir en ny definition av vad fotografi kan vara, och om tidigare pristagare haft stor påverkan på det fotografiska uttrycket så kan man säga att det nu börjar fokusera mer på fotografer som haft stor påverkan på det fotografiska innehållet. Sherman, Michailov, Sugimoto och Wall är alla fotografer som går lika väl under epitetet konstnär som fotograf. De dokumenterar inte världen och arbetar inte heller med bruksfotografi i egentlig mening. De har sin egen logik och sina egna syften och gör bilder som finns till för sin egen skull. Alla i direkt dialog med samhället de befinner sig i, men kanske med lite olika tidshorisoner (och här tänker jag på Sugimoto).

Det är först 2003 som en afrikan får priset, Malick Sibidé (MLI). Sibidé är, som många fotografer, en lokal fotograf som blir global när han (genom Frankrike) lyfts in i en europeisk kontext. Jag älskar Sibidés arbete, men jag tror inte att han förtjänst priset mycket bättre än någon annan på kontinenten, eller ens i Mali. Den afrikanska kontinenten flödar över av fotografer som delar Sibidés arbetsmetoder då det gängse arbetssättet länge var att kombinera arbetet i fotostudion med att vandra runt i samhället och dokumentera sina medmänniskors högtidsstunder. Oftast gick fotograferna runt på eget bevåg för att sedan återvända och sälja bilderna till människorna de dokumenterat. Nu var Sibidé en av de första som blev känd för oss i väst och det känns mycket som att han får priset (och blir hyllad) just därför, men har är inte mindre förtjänst av priset för det. Än idag skulle jag säga att han är en av våra mest inflytelserika fotografer och den hippaste bland många som jobbar med just mode och porträtt.

Efter Sibidé går priset till Bernd och Hilla Becher (GER), Lee Friedlander (USA) och David Goldblatt (RSA), alltså åter till klassikerna. Det är svårt att säga någonting om dessa, Friedlanders livsverk må vara knäppt och med lite väl låg lägstanivå men Bechers och Goldblatts livsverk är i min mening tämligen oantastliga. Här vill jag samtidigt påpeka att Goldblatt förtjänar ett pris enbart för sin insats med The Market Photo Workshop i Sydafrika, som haft ett enormt inflytande inte bara fotografiskt utan också socialt och politiskt, i en tid när det knappast lönade sig att ta striden för människors lika värde.

Det sociala spåret fortsätter sedan lite med Nan Goldin (USA) och Graciela Iturbide (MEX) innan det går till Robert Adams (USA), främst är känd för sina insatser i New topography rörelsen, innan det grå in i en mer konceptuell era som inleds med Sophie Calle (FRA) och följs av Walid Rad (LIB). Därefter får man säga att det blandas rätt friskt med dokumentära Paul Graham (ENG), konceptkonstnären och mytomanen Joan Fontcuberta (ESP), den finkänsliga inventerande fotografen Miyako Ishiuchi (JAP), Wolfgang Tillmans (TYS), Stan Douglas (CAN) och Rineke Dijkstra (NED).

En för många oväntad konstnär som sedan fick priset 2018 var colombianske Oscar Muñoz (COL). Ironiskt nog var detta enda året som jag gissade rätt i förväg (även om jag förstås aldrig delade mina gissningar med någon). Men Muñoz känns som ett givet namn för en fotovärld som mer och mer intresserar sig för frågan om vad fotografi är, än vad den intresserar sig för specifika bilder skapade inom genren. Muñoz har nämligen ägnat sin karriär åt att undersöka fenomen vi ofta betraktar som fotografiska. Det handlar om tid, minne och det flyktiga ögonblicket. Uppvuxen i det av kartellerna drabbade Cali skildrar han människors ansikten och hur de kort uppstår och försvinner i underfundiga lösningar som han filmar eller fotograferar av. En utställning av Muñoz måste man se på plats, och verken måste ofta upplevas och interageras med. Själv ser han sig inte ens som fotograf, vilket inte spelar någon särskild roll (även om det säger en del om hur en modern jury i fotografi tänker), men hans verk är alltid påträngande fotografiska till sin prägel, och skulle jag tvingas definiera kameralös fotografi (gud bevare mig!) så skulle jag välja Muñoz varje dag, istället för de tröttsamma experiment med ljuskänsliga material som jag sett ett par gånger för mycket vid det här laget.

Daidō Moriyama (Japan), Alfredo Jaar (Chile), Dayanatha Singh (IND) och Carrie Mae Weems (USA) är de senaste fyra mottagarna av Hasselbladspriset, och det är svårt att ha några invändningar mot dessa, även om jag fortfarande tycker att vi tittar lite väl mycket på USA och Europa när pristagarna koras. För även om det fungerar att komma ifrån andra ställen krävs ett godkännande av väst för att komma ifråga. Men det är ingenting som är exklusivt för Hasselbladspriset förstås, utan gäller hela konstvärlden.

Statistik

Sammanlagt har priset delats ut 42 gånger, till 43 olika fotografer. En del fotografer har dubbla medborgarskap eller kombinerat ursprung (Är Robert Frank Schweizare eller amerikan?) och krånglar till min statistik en del. Så jag har godtyckligt tilldelat dem ett land.

Länder

  • USA 12
  • Japan 4
  • Frankrike 3
  • Tyskland 3
  • Sverige 3

Könsfördelning

  • Män 33
  • Kvinnor 10

Vem vinner 2024?

Hur ska man ta reda på vem juryn ämnar utse till nästa års Hasselbladspristagare? Jag tycker det är en av dessa gånger då det framgår hur okunnig jag egentligen är om fotografi, och vill gärna bespara mig från att gissa. Men om man nu skulle göra några som helst försök, så skulle jag nog själv fokusera på:

  • Inverkan på det fotografiska mediet
    Det finns många fotografers om förtjänar priset för lång och trogen tjänst. Men till detta krävs att fotografen förändrat fotografin och påverkat nästa generation.
  • Ursprungsland
    Detta är förstås inget kriterium i stiftelsens stadgar (vad jag vet). Men som andra pris tror jag man försöker se längre bort och bredare än vad man gjort tidigare. Det finns fortfarande gravt underrepresenterade länder.
  • Kön
    För att vara en “okönad” konstform är det en ganska grov snedfördelning bland mottagarna av det här priset.
  • Ålder
    Som alltid gäller det att passa på!
  • Genré
    Fotografi är en otroligt bred konstform och det måste vara ett konstant huvudbry att bestämma sig för vilken genré som ska tilldelas priset.

Stiftelsens egna stadgar lyder så här:

“För att vara påtänkt för Hasselbladpriset ska fotografen ha blivit erkänd för en “framstående fotografisk gärning”, helt i enlighet med Erna och Victor Hasselblads sista vilja och testamente. Vidare ska mottagaren ha gjort banbrytande insatser inom fotografisk konst, haft en avgörande betydelse för yngre generationers fotografer, genomfört flera internationellt betydande fotografiska projekt samt fortsatt att utvecklas konstnärligt.”

En viktigt fotograf som jag ofta tänker på, men som fortfarande inte fått priset är Sally Mann (född 1951). Det som talar emot är att hon är amerikan. Martin parr (född 1952) är bara året yngre, men från England.

Det skulle också kunna bli någon från Düsseldorf-skolan, eller räknar man parets Bechers pris som att dessa redan mottagit priset? För annars tänker jag att någon av Thomas Ruff, Candida Höfer, Thomas Struth och Andreas Gursky en dag kanske kommer få priset. Jag tror dock inte det är läge än, men en dag kommer säkert någon av dem att få det och jag skulle nog lägga mina pengar på Thomas Ruff.

Men det vore nog mer på sin plats i år att blicka något utanför Europa, och i Afrika hittar vi Hassan Hajjaj, Samuel Fosso, Pieter Hugo och Zanele Muholi. Muholi har gjort stora intryck på södra Afrikas samtida konst de senaste 20 åren, men min gissning är att hon fortfarande är alldeles för ung (född 1972).

Går man utanför de strikta fotografiska ramarna så tycker jag att det vore roligt om Barbra Kruger fick det, just för sitt användande av bild och budskap. Det vore dessutom en stark signal i denna tid av politiskt käbbel och auktoritära tendenser. Jobbar hon för lite med fotografi? Kanske, men hon är rätt i tiden och har åldern inne (född 1945).

…

Ju mer jag skriver om detta ju mer jag att listan på fotografer som förtjänar priset aldrig tar slut. Det finns för många, och de flesta kommer ändå bli utan i slutändan. Jag är glad att det inte är jag som har uppdraget att bestämma över det här, det är ett omöjligt uppdrag…