News

Vem vinner Hasselbladspriset?

Idag vill jag skriva någonting om vem som vinner Hasselbladspriset. Publicerar jag texten sent nog kommer jag dessutom ha fel och se dum ut betydligt längre tid än vad texten verkar intelligent och påläst. Men det är inte det som är poängen här, snarare att resonera kring priser som detta och hur man kan bedöma vem som egentligen är kvalificerad när det kommer till att utse en vinnare.

Som alltid med priser kommer dem med en historia. Det börjar någonstans, i detta fall Sverige, och den egna historien, prisets geografiska plats och den kulturen omkring har störst inverkan. Vi pratar om Sverige (som förövrigt är överrepresenterade i priset), vi pratar om västvärlden (som är än mer överrepresenterade) och vi pratar om män (som upptar 3/4 av vinnarna). Priser med denna historia kan sedan inte hålla sig till att fortsätta dela ut pris efter förtjänst och avtryck i den egna fotohistorien då det är uppenbart att man måste börja kompensera för sina brister, vilket jag tror och hoppas att vi kommer få se mer av i framtiden. För det finns betydligt fler fotografer där ute i världen än dem som blivit uppmärksammade och framgångsrika här i väst.

I början av Hasselbladspriset historia går priset vinnare som få människor kan orda så mycket om, åtminstone här i Sverige. Priset går till Lennart Nilsson (SWE), Ansel Adams (USA), Henri Cartier-Bresson (FRA), Manuel Álvarez Bravo (MEX) och Irving Penn (USA) mellan 1980-1985. Tongivande fotografer som dessutom förnyat fotografin genom så väl tekniskt som estetiskt, men också genom sättet vi skildrar andra människor på.

Priset fortsätter gå till fotografer som Ernst Haas (AUT), Hiroshi Hamaya (JAP), Edouard Boubat (FRA), Sebastião Salgado (BRA/FRA), William Klein (USA/FRA), Richard Avedon (USA), Josef Koudelka (CSK) och Sune Jonsson (SWE). Alla förtjänta av priset, men dock tydlig övervikt på länder med stort inflytande i vårt fotografiska universum. Det tar ända till 1994 (14 år efter prisets instiftande) som det för första gången går till en kvinna, och det är Susan Meiselas (en amerikan) som får priset.

Sen blir det Tyskland 1995 genom Robert Robert Häusser (GER) vilket följs av Robert Frank (USA), Christer Strömholm (SWE) och William Eggleston (USA). Sen börjar börjar en ny typ av fotografi komma krypande in i priset och först ut i den mer konceptuella eran är Cindy Sherman (USA) som 1999 får priset. Därefter Boris Mikhailov (UKR), Hiroshi Sugimoto (JAP) och Jeff Wall (USA). Det blir en ny definition av vad fotografi kan vara, och om tidigare pristagare haft stor påverkan på det fotografiska uttrycket så kan man säga att det nu börjar fokusera mer på fotografer som haft stor påverkan på det fotografiska innehållet. Sherman, Michailov, Sugimoto och Wall är alla fotografer som går lika väl under epitetet konstnär som fotograf. De dokumenterar inte världen och arbetar inte heller med bruksfotografi i egentlig mening. De har sin egen logik och sina egna syften och gör bilder som finns till för sin egen skull. Alla i direkt dialog med samhället de befinner sig i, men kanske med lite olika tidshorisoner (och här tänker jag på Sugimoto).

Det är först 2003 som en afrikan får priset, Malick Sibidé (MLI). Sibidé är, som många fotografer, en lokal fotograf som blir global när han (genom Frankrike) lyfts in i en europeisk kontext. Jag älskar Sibidés arbete, men jag tror inte att han förtjänst priset mycket bättre än någon annan på kontinenten, eller ens i Mali. Den afrikanska kontinenten flödar över av fotografer som delar Sibidés arbetsmetoder då det gängse arbetssättet länge var att kombinera arbetet i fotostudion med att vandra runt i samhället och dokumentera sina medmänniskors högtidsstunder. Oftast gick fotograferna runt på eget bevåg för att sedan återvända och sälja bilderna till människorna de dokumenterat. Nu var Sibidé en av de första som blev känd för oss i väst och det känns mycket som att han får priset (och blir hyllad) just därför, men har är inte mindre förtjänst av priset för det. Än idag skulle jag säga att han är en av våra mest inflytelserika fotografer och den hippaste bland många som jobbar med just mode och porträtt.

Efter Sibidé går priset till Bernd och Hilla Becher (GER), Lee Friedlander (USA) och David Goldblatt (RSA), alltså åter till klassikerna. Det är svårt att säga någonting om dessa, Friedlanders livsverk må vara knäppt och med lite väl låg lägstanivå men Bechers och Goldblatts livsverk är i min mening tämligen oantastliga. Här vill jag samtidigt påpeka att Goldblatt förtjänar ett pris enbart för sin insats med The Market Photo Workshop i Sydafrika, som haft ett enormt inflytande inte bara fotografiskt utan också socialt och politiskt, i en tid när det knappast lönade sig att ta striden för människors lika värde.

Det sociala spåret fortsätter sedan lite med Nan Goldin (USA) och Graciela Iturbide (MEX) innan det går till Robert Adams (USA), främst är känd för sina insatser i New topography rörelsen, innan det grå in i en mer konceptuell era som inleds med Sophie Calle (FRA) och följs av Walid Rad (LIB). Därefter får man säga att det blandas rätt friskt med dokumentära Paul Graham (ENG), konceptkonstnären och mytomanen Joan Fontcuberta (ESP), den finkänsliga inventerande fotografen Miyako Ishiuchi (JAP), Wolfgang Tillmans (TYS), Stan Douglas (CAN) och Rineke Dijkstra (NED).

En för många oväntad konstnär som sedan fick priset 2018 var colombianske Oscar Muñoz (COL). Ironiskt nog var detta enda året som jag gissade rätt i förväg (även om jag förstås aldrig delade mina gissningar med någon). Men Muñoz känns som ett givet namn för en fotovärld som mer och mer intresserar sig för frågan om vad fotografi är, än vad den intresserar sig för specifika bilder skapade inom genren. Muñoz har nämligen ägnat sin karriär åt att undersöka fenomen vi ofta betraktar som fotografiska. Det handlar om tid, minne och det flyktiga ögonblicket. Uppvuxen i det av kartellerna drabbade Cali skildrar han människors ansikten och hur de kort uppstår och försvinner i underfundiga lösningar som han filmar eller fotograferar av. En utställning av Muñoz måste man se på plats, och verken måste ofta upplevas och interageras med. Själv ser han sig inte ens som fotograf, vilket inte spelar någon särskild roll (även om det säger en del om hur en modern jury i fotografi tänker), men hans verk är alltid påträngande fotografiska till sin prägel, och skulle jag tvingas definiera kameralös fotografi (gud bevare mig!) så skulle jag välja Muñoz varje dag, istället för de tröttsamma experiment med ljuskänsliga material som jag sett ett par gånger för mycket vid det här laget.

Daidō Moriyama (Japan), Alfredo Jaar (Chile), Dayanatha Singh (IND) och Carrie Mae Weems (USA) är de senaste fyra mottagarna av Hasselbladspriset, och det är svårt att ha några invändningar mot dessa, även om jag fortfarande tycker att vi tittar lite väl mycket på USA och Europa när pristagarna koras. För även om det fungerar att komma ifrån andra ställen krävs ett godkännande av väst för att komma ifråga. Men det är ingenting som är exklusivt för Hasselbladspriset förstås, utan gäller hela konstvärlden.

Statistik

Sammanlagt har priset delats ut 42 gånger, till 43 olika fotografer. En del fotografer har dubbla medborgarskap eller kombinerat ursprung (Är Robert Frank Schweizare eller amerikan?) och krånglar till min statistik en del. Så jag har godtyckligt tilldelat dem ett land.

Länder

  • USA 12
  • Japan 4
  • Frankrike 3
  • Tyskland 3
  • Sverige 3

Könsfördelning

  • Män 33
  • Kvinnor 10

Vem vinner 2024?

Hur ska man ta reda på vem juryn ämnar utse till nästa års Hasselbladspristagare? Jag tycker det är en av dessa gånger då det framgår hur okunnig jag egentligen är om fotografi, och vill gärna bespara mig från att gissa. Men om man nu skulle göra några som helst försök, så skulle jag nog själv fokusera på:

  • Inverkan på det fotografiska mediet
    Det finns många fotografers om förtjänar priset för lång och trogen tjänst. Men till detta krävs att fotografen förändrat fotografin och påverkat nästa generation.
  • Ursprungsland
    Detta är förstås inget kriterium i stiftelsens stadgar (vad jag vet). Men som andra pris tror jag man försöker se längre bort och bredare än vad man gjort tidigare. Det finns fortfarande gravt underrepresenterade länder.
  • Kön
    För att vara en “okönad” konstform är det en ganska grov snedfördelning bland mottagarna av det här priset.
  • Ålder
    Som alltid gäller det att passa på!
  • Genré
    Fotografi är en otroligt bred konstform och det måste vara ett konstant huvudbry att bestämma sig för vilken genré som ska tilldelas priset.

Stiftelsens egna stadgar lyder så här:

“För att vara påtänkt för Hasselbladpriset ska fotografen ha blivit erkänd för en “framstående fotografisk gärning”, helt i enlighet med Erna och Victor Hasselblads sista vilja och testamente. Vidare ska mottagaren ha gjort banbrytande insatser inom fotografisk konst, haft en avgörande betydelse för yngre generationers fotografer, genomfört flera internationellt betydande fotografiska projekt samt fortsatt att utvecklas konstnärligt.”

En viktigt fotograf som jag ofta tänker på, men som fortfarande inte fått priset är Sally Mann (född 1951). Det som talar emot är att hon är amerikan. Martin parr (född 1952) är bara året yngre, men från England.

Det skulle också kunna bli någon från Düsseldorf-skolan, eller räknar man parets Bechers pris som att dessa redan mottagit priset? För annars tänker jag att någon av Thomas Ruff, Candida Höfer, Thomas Struth och Andreas Gursky en dag kanske kommer få priset. Jag tror dock inte det är läge än, men en dag kommer säkert någon av dem att få det och jag skulle nog lägga mina pengar på Thomas Ruff.

Men det vore nog mer på sin plats i år att blicka något utanför Europa, och i Afrika hittar vi Hassan Hajjaj, Samuel Fosso, Pieter Hugo och Zanele Muholi. Muholi har gjort stora intryck på södra Afrikas samtida konst de senaste 20 åren, men min gissning är att hon fortfarande är alldeles för ung (född 1972).

Går man utanför de strikta fotografiska ramarna så tycker jag att det vore roligt om Barbra Kruger fick det, just för sitt användande av bild och budskap. Det vore dessutom en stark signal i denna tid av politiskt käbbel och auktoritära tendenser. Jobbar hon för lite med fotografi? Kanske, men hon är rätt i tiden och har åldern inne (född 1945).

…

Ju mer jag skriver om detta ju mer jag att listan på fotografer som förtjänar priset aldrig tar slut. Det finns för många, och de flesta kommer ändå bli utan i slutändan. Jag är glad att det inte är jag som har uppdraget att bestämma över det här, det är ett omöjligt uppdrag…

Om Sonia Hedstrands recension av Anders Petersens City Diary på Hasselblad Center

Jag måste bara säga någonting om Sonia Hedstrands senaste text om Anders Petersens utställning på Hasselblad Center. Det är en hysteriskt rolig text, och det är känsligt sånt här, när man mer eller mindre känner till alla inblandade. Det är människor med roller i vårt väldigt lilla fotografiska Sverige, folk vi respekterar, tar avstamp ifrån, spjärnar emot eller på något sätt är beroende av.

Hedstrands text hade inte behövt skrivas för en sisådär tio år sedan (här har jag säkert fel). Sanningen är den att i en del av fotovärlden, den del jag kommer ifrån, länge rått konsensus kring detta att den närgångna och lättklädda fotografin är sexistisk och lite korkad. Sanningsanspråk är naiva och känslor ska inte blandas in om man inte kan se dem som begrepp eller fenomen i en särskild kontext. Men denna typ av fotografi (och här talar jag som både fotograf, pedagog och människa) är inte dålig för det. Man kan till och med säga att det är hela poängen. För lika mycket som den akademiska fotografin tydligt tog avstånd från pungbaserad konst omfamnar de unga fotograferna idag ett bildspråk där hjärta tar större plats än hjärna. Det är lite fint kan jag jag tycka (romantiken är tillbaka!). Det blev lite väl tråkigt där ett tag när alla bara snurrade in sig i svårbegripliga koncept som fotograferna inte ens förstod själva. Fint då att många unga idag har förstånd att uppskatta de något mer abstrakta kvalitéerna i fotografi. Så som vi ser den bland annat hos fotografer som Anders Petersen.

Samtidigt har Hedstrand rätt. Men det förvånar mig att hon kände behovet av att skriva den. Det är förövrigt inte en särskilt negativ recension i bemärkelsen recension, den struntar ju i själva utställningen och lägger istället fram en egen idé om vad som borde göras istället. Slakten består snarare av det faktum att hon förbiser hela utställningen och knappt anser den värd att recenseras, vilket den är.

Problemet är (inte snarare, utan samtidigt) att fotografer som Anders Petersen inte längre blir recenserade i egentlig bemärkelse. Petersen behandlas som den nestor (han är) inom Svensk fotografi och texterna handlar snarare om hans betydelse i den svenska fotohistorien. Det vore kanske på sin plats, någon gång, att recensera honom i egentlig bemärkelse. Inte hylla, eller såga, utan bara ge honom en rimlig recension.

Jag tycker dock att alla fyller sina roller här precis som det är tänkt. Hedstrand har de senaste åren blivit konstnärernas favoritskribent, inte minst min egen, på grund av sina arga och kompromisslösa texter där hon gör upp med den konstvärld vi alla lurades att vi kunde bli en del av, bara vi jobbade tillräckligt hårt. Det är texter som varit oerhört viktiga för många av oss som kämpar (eller gett upp). Men Hasselblad Center gör också sitt jobb med när de passar på att uppmärksamma en stor svensk fotograf som oavsett vad många tycker har gjort sina avtryck i den svenska fotografin (inte minst hos mig själv). Så har Hasselblad censurerat utställningen så som det antyds i texten? Moderniserat den för att undvika ramaskri? Det har jag själv ingen aning om och jag har inte för avsikt att fråga utställningens curatorer om det heller. Det här är inte den typen av text. Man kan tänka sig att det i sådana fall var nödvändigt, inte av feghet eller brist på kvalité, utan helt enkelt för att man vill att publiken ska fokusera på rätt saker. Bra kommunikation helt enkelt. Sen att det finns två curatorer, där den ena för fotografens talan och den andra arrangörens låter när jag tänker efter som en utmärkt lösning för oss fotografer. Det blir som säljare och köpare med egna mäklare i fastighetsaffärer. Så denna idé ska jag stjäla, får jag någonsin ställa ut igen tar jag med mig en Anticurator som rättar till allt och ser till att jag får bästa platsen i grupputställningen.

Däremot så har jag ett par invändningar mot den hånskrattande mobb som gärna följer på den här typen av texter, och vad den kan innebära för unga fotografer som brinner för att göra fotografi.

Vi ser ofta, av goda skäl, konst lyftas upp och paketeras till utställning med motivet att konstnärerna och dess tematik tillhört den skara som dolts, förtrycks och förbjudits i konstvärlden fram till våra mer upplysta tider. Det är bra så. Människor av alla kön och etniciteter har alltid gjort konst utifrån egna blickar och kulturella referenser. Det är bra att den konsten får synas idag, och till och med rätt åt alla andra att den ibland blir överrepresenterad eller visad på bekostnad av vit gubbkonst. Det är någon annans tur nu och jag ser inget problem i det. Moralismen däremot, ser jag ett problem med. Moralism hör inte hemma i konsten eftersom att den begränsar sina utövare på samma sätt som kommersiella förväntningar kan stagnera ett konstnärskap. Tvärt om måste konsten, även den på Hasselblad center, få komma ur lust och mörker. Fotografen är nämligen inte sina bilder, de är någonting annat. Som fotograf drivs man in i sina bilder av intresse för fenomen och människor, och man skildrar dem på det sätt som hjärnan och ögonen behagar. Är vi alla goda som människor? Svaret är nej. Förmodligen är ingen av oss särskild god. Detta blir ett problem, för ska vi dölja vårt mörker när vi skapar gör vi inte konst längre, kanske gör vi design, men hela poängen är att låta skiten ta plats, trots att vi framstår i dålig dager.

Så när vi diskuterar huruvida Petersen, eller någon annan för den delen, har kommit nära, så ska vi inte bara titta på bilderna och fråga oss om han har kommit nära sina motiv, frågan är istället, har fotografen kommit nära sig själv?

Solo exhibition at Studio Tabac

I THINK THERE IS SOMETHING WRONG WITH MY LIVER

21 OCT – 25 NOV 2023

”I am a sick man. …I am an angry man. I am an unattractive man. I think there is something wrong with my liver.”. That is the start of the novel Notes From The Underground by Fyodor Dostoevskys, first published in 1864, that the exhibition takes its name from. In the novel, we follow a bitter, unnamed narrator who watches the moral degradation of society.

In the exhibition we are, just like in the novel, following an unnamed and isolated character that from a basement views his contemporaries. It’s in the basement where art is born. It’s in the basement where our main character is amused. It’s in the basement where he thinks about his childhood school lunches.
In the basement he collects rubble, old newspaper clippings and rotten fruit. This is where he photographs his collection, that consists of rusty tools, old pharmaceutical packages and flesh with hair. A lot of hair. It’s from the basement our unfortunate protagonist observes his surroundings from a distance.

The exhibition I Think There Is Something Wrong With My Liver is presented with an installation consisting of photographs, texts, still life and collages mixed with a good amount of trash and rubble. Through absurdity and humour the exhibition speaks about a condition of frustration and agony. Just like in Notes From The Underground, the exhibition does not provide any clear answers. Instead we are left with, at best, a number of unanswered questions. All the works in the exhibition are for sale to the highest bidder through Studio Tabacs instagram account.

Simon Mlangeni-Berg (b.1983) is a photographer, artist and the head teacher of Gamleby photo school. He is educated at School of photography at Gothenburg University where he completed his masters degree in 2012. His work has been shown in institutions like Kulturens Hus and Göteborgs Konsthall, and he has published a number of photo books. The exhibition I Think There Is Something Wrong With My Liver is his first exhibition in Stockholm since 2015.

Read more here: Studio Tabac

Simon Mlangeni-Berg on the photo author’s board

Portrait of Simon Mlangeni-Berg by Cornelia Öberg

From Fotografisk tidskrift:

“Photographer Simon Mlangeni-Berg elected the Photo Authors’ Board.
On weekdays, he is a teacher in creative photography at Gamleby Folkhögskola. He also runs the publisher Blackbook Publications together with a group of Nordic artists/photographers.


How does it feel to be on the board?

“It feels excellent. I just got home from the first meeting. It is a very dedicated board and they have a difficult task, I realized quickly. Society doesn’t always change in a way that is completely optimal for the photo book, so it’s important to be proactive and a little bit everywhere, he says.”

Read the article (in Swedish) here: Simon Mlangeni-Berg i fotoförfattarstyrelsen