En skillnad mellan folkbildningen och akademin är att den upplevda och erfarna, ibland kallad tysta, kunskapen tillåts ta större plats än den teoretiska, så som den gör på akademin.
Fotografiet har länge varit i en situation där den akademiserats (nu låter det som ett skällsord, men egentligen har jag ingen åsikt), men har på senare tid gått in i en fas där man återigen kan skönja en dragning till fotografiets magiska egenskaper. Man kan se det överallt, men trender som dessa blir förstås tydliga inom utbildningarna där svängningarna är kraftigare, precis som de är inom andra områden som mode eller politik. Inom fotografi kan man helt enkelt se att det romantiska, intuitivt och känslomässiga har börjat ta större plats.
Men det sker inte i ett vakuum, inte heller som en motrörelse mot den akademiska konsten, utan som en maskros i asfalten, som förstått sin vikt och sitt värde i den öken som omger den.
Som akademiker tycker jag att vi ska vara lite ödmjuka inför det faktum att vi på ett sätt är något av analfabeter när det kommer till att behärska konstens direkta och känslomässiga dimensioner (om den ens går att behärska). Ofta lär vi oss abstrahera och teoretisera bort den, ja, rent av avfärda den, för att sedan långsamt hitta tillbaka till den efter att vi avslutat våra akademiska karriärer (om vi någonsin gör det). Åtminstone var det min egen utveckling, och jag tycker mig se den hos många av mina kollegor. Inte minst i det löpande ateljéarbetet där yrkesverksamma konstnärer gärna letar bland nya uttryck jakten på det naiva. Det är helt enkelt befriande att vara dåligt på något och man är helt enkelt smartare när man är dum.
Att känna sig dum inför världen är att erkänna sig besegrad och tagen av livets mysterier. Så det finns alltså goda skäl att vara just dum när man ser sig omkring.